Ge Svk större ansvar för landets elnätskapacitet

Gunilla Glasare, avdelningschef tillväxt och samhällsbyggnad, Sveriges Kommuner och Regioner, Anders Teljebäck, kommunstyrelsens ordförande i Västerås (s) och Pernilla Winnhed, vd Energiföretagen Sverige, skriver tillsammans på Second Opinon Energi.

Den 2 juni presenterade Energimarknadsinspektionen sina preliminära resultat för det regeringsuppdrag som ska slutredovisas i höst. Ei redovisade absolut en del tankar som kan förbättra dagens situation; som större samarbete kring nätplanering mellan samhällsaktörer och större tydlighet angående flexibla avtalsformer. Men man presenterade tyvärr inte några förslag som löser den helt centrala frågan om ansvar och roller. Dyrköpta erfarenheter runt om i landet visar att dagens roll- och ansvarsfördelning inte ger några incitament för att lösa de bristsituationer som uppstår idag, eller tydliga styrsignaler för att förebygga kommande brist på elnätskapacitet. Denna fråga måste adresseras. 

Kapacitetsbristsproblematiken handlar om att möta samhällets förväntan om samtidig tillväxt och elektrifiering, där nya användningsmönster och nya typer av kunder med stort behov av fossilfri el ställer elnätet inför nya utmaningar. Därför krävs också ett nytt angreppsätt och en vilja att tänka nytt för att hitta lösningar. Nuvarande lagstiftning från 1993 kanske är rättsligt tydlig när det gäller roller och ansvar, men är den rimlig i 2020-talets verklighet?

Ett återkommande problem idag är att den formellt ansvarige, det lokala elnätsföretaget, vare sig är skyldig till uppkomsten av nätkapacitetsbristen eller sitter på verktyg för att kunna åtgärda den. Kostnaderna för att åtgärda bristen hamnar därför ofta där behovet uppstått snarare än där felet ligger. Utredningen måste därför borra djupare i vad som ska gälla i dessa situationer och hur en incitamentsstruktur ska skapas som undviker att kapacitetsbristen ens uppstår.

Vi menar att den systemansvariga myndigheten, Svenska kraftnät (Svk), bör ges ett större ansvar för nätkapaciteten i landet. Inte minst för att hela landet ska kunna dra nytta av den gemensamma tillgång som vår fossilfria elproduktion från vatten-, vind- och kärnkraft utgör, men som ofta behöver transporteras långa sträckor till konsument. Ei:s förslag andas istället att ansvaret för att säkra resurstillräckligheten läggs på den lokale nätägaren, vilket kan innebära dyra lösningar som i sin tur belastar de lokala elnätskunderna.

Ett typfall när Svk bör ges ett tydligare ansvar är när elförsörjningen till befintliga kunder hotas på grund av fel som ligger bortom den lokale nätägarens kontroll och ansvar, till exempel vid begränsningar i stamnätet eller större permanenta produktionsbortfall. Enligt Ei:s synsätt ska nätbolagen i praktiken ha ”ett kraftverk i bakfickan”, vilket vi menar motverkar styrningen mot mer effektivt utnyttjande av elnätet och riskerar att minska benägenheten att ansluta nya kunder.

Vi föreslår istället en ordning där stamnätsoperatören har skyldighet att motköpa produktion och/eller flexibilitet i det drabbade området - vid situationer bortom nätägarens kontroll och ansvar. Samma skyldighet ska gälla för regionnätsägare med flaskhalsar gentemot lokalnät; en ”congestor-pays” princip.  Det skulle också innebära en rimligare fördelning av kostnaderna för att åtgärda bristsituationen, eftersom åtgärderna kommer fler nätkunder till godo.

Mycket talar för att det krävs ett förtydligande av vad ellagen menar med att Svk har en uppgift som systemansvarig myndighet för ”hela eller delar av landet…”. Regeringen har själva i en skrivelse från 2017, med förslag till en uppdaterad elmarknadslag, framfört tankar om att Svk:s systemansvar behövde förtydligas utöver ett momentant effektbalansansvar. Vi håller med: regeringen har identifierat ett behov av rollförtydligande som bör utvecklas och fullföljas.

Dessutom, för att inte bara släcka bränder, bör regelverket ge en incitamentsstruktur där åtgärder som bidrar till att förebygga nätkapacitetsbrist premieras. Här skulle Ei kunna utreda om stamnätstarifferna bättre skulle kunna uppmuntra flexibilitet och därigenom ett mer effektivt nyttjande av elnäten. Likaså skulle nätnyttoersättningen till producenter kunna ge en starkare styrsignal till producenter att etablera sig där produktionen behövs.

Slutligen. Elsystemet har genom tiderna utgjort en grundläggande förutsättning för den svenska ekonomins utveckling från bondesamhälle till en högindustriell exportekonomi. I nästa steg mot en fossilfri välfärdsnation blir inte elsystemet mindre betydelsefullt, snarare tvärtom med den kraftiga elektrifiering som väntar. Det är mot bakgrund av detta som man ska se Svk:s roll, inte bara som garant för leveranssäkerheten utan som ett verktyg i såväl klimat- som näringspolitiken.

Vi kan inte nog inskärpa betydelsen av att Ei:s uppdrag resulterar i relevanta och konkreta förslag till regelförändringar. Än finns tid att fördjupa analysen, antingen inom liggande uppdrag eller genom ett tilläggsuppdrag. Ingen tjänar på status quo – vare sig energibranschen, dess kunder eller samhällets mål för omställning och tillväxt.