Rubrik och ingress till innehållet på sidan

Kärnkraften och avfallet

Publicerat av: Kalle Lindholm ·

Huvudinnehåll

Kärnkraftsproducerad el ger i princip inga utsläpp till atmosfären. Samtidigt medför kärnkraft ett ansvarstagande för det använda radioaktiva kärnbränslet som måste förvaras avskilt under mycket lång tid.

Det radioaktiva avfallet som uppkommer vid drift av kärnkraftverken är av tre sorter; låg-, mellan- och högaktivt avfall. Det lågaktiva avfallet består mest av begagnad skyddsutrustning, till exempel plastdukar och städmaterial. Större delen av detta avfall bränns i en ugn för radioaktivt avfall i Studsvik. Askan och rökgasfilter därifrån tas om hand som medelaktivt avfall.

Det medelaktiva avfallet är begagnade filter- och så kallade jonbytarmassor från reaktorsystemens reningsutrustning. Detta avfall gjuts in i betongkokiller och körs sedan till SFR, slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall som finns i anslutning till Forsmarks kärnkraftverk.

Det högaktiva avfallet utgörs av det använda reaktorbränslet. Det förvaras i 30 år under vatten som måste kylas, i reaktorernas egna bränslebassänger. Därefter transporteras det i speciella behållare till mellanlagret för använt bränsle. Detta mellanlager, Clab, finns i anslutning till Oskarshamns kärnkraftverk.

Gemensamma avfallsfrågor handläggs av företaget Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB som ägs av kärnkraftsföretagen själva. SKB har tagit fram en metod för slutförvar av det använda bränslet från de svenska reaktorerna.

Använt kärnbränsle måste slutförvaras i upp till 100 000 år. Under mellanlagringen i Clab minskar radioaktiviteten med 90 procent, och därefter är det lättare att hantera. En lokaliseringsprocess har använts för att hitta platser för slutförvaret åt det använda kärnbränslet. Undersökningarna utmynnade i två alternativ – i Forsmark respektive Oskarshamn. Analyserna och resultaten från platsundersökningarna ledde i sin tur fram till att SKB i juni 2009 valde Forsmark.

I mars 2011 ansökte SKB hos Strålsäkerhetsmyndigheten och miljödomstolen om att få tillstånd att bygga kärnbränsleförvaret i Forsmark. I början av 2030-talet
räknar SKB med att anläggningen är redo att ta emot de första leveranserna av använt kärnbränsle för slutförvaring.

Finansierat av avfallsfond

Det svenska systemet för att ta hand om radioaktivt avfall består alltså av ett antal anläggningar i en kedja som hänger samman. För att transportera använt bränsle använder SKB fartyget Sigrid.

De tio reaktorer som fortfarande är i drift rustas för att vara i drift under totalt 60 år. Med den förutsättningen får hela det svenska kärnavfallet en volym som motsvarar drygt en tredjedel av idrottsarenan Globen i Stockholm.

Kärnkraftverken betalar en avgift till en avfallsfond, cirka fyra öre per kilowattimme. Fonden innehöll drygt 60 miljarder kronor i slutet av år 2016. Pengarna används till att finansiera forskning, teknikutveckling, bygge av anläggningar och alla andra investeringar som behövs för att ta hand om avfallet i framtiden.

Flera barriärer skyddar

Slutförvar ska isolera bränslet under 100 000 år. Det mest stabila skydd vi har i Sverige är urberget som funnits i mer än en miljard år. Någon meter berg räcker för att stoppa all direktstrålning från bränslet.

Det som också måste förhindras är att levande varelser i framtiden får i sig ämnen från bränslet via mat, dryck eller inandning. Det enda som skulle kunna transportera radioaktiva ämnen från förvaret är grundvattnet. Flera barriärer förhindrar detta:

  • Den första är en kopparkapsel, där bränslet kapslas in, med en insats av gjutjärn som gör kapseln stark. I bergets kemiska miljö korroderar koppar mycket långsamt. Inga radioaktiva ämnen kommer ut ur täta kapslar.
  • Den andra barriären är bentonitlera. Leran är en buffert som skyddar kapseln mot rörelser i berget. Leran hindrar också vatten att strömma runt kapseln och fungerar som ett filter om en kapsel skulle skadas.
  • Den tredje barriären är det redan nämnda urberget. Berget fungerar som ett filter. Berget kan hålla kvar radioaktiva ämnen så länge att en stor del hinner sönderfalla till stabila grundämnen innan de eventuellt når markytan.