Fokus bör ligga på ökad elnätskapacitet

Artikelförfattarna beskriver en framtid för de svenska elnäten som Energiföretagen delar. Gigantiska re- och nyinvesteringar uppemot 1 000 miljarder bedöms behöva göras fram till år 2045 för att möjliggöra elektrifiering och omställning till fossilfrihet. Utan satsningar på den i sammanhanget nödvändiga infrastrukturen – elnäten – kommer det vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att uppnå de politiska mål som rör klimat, näringsliv, säkerhet och försörjningstrygghet. Energifrågan är viktig både för Sverige som land och för enskilda konsumenter och företag. 

I ljuset av den insikten kan man tycka att den gängse beskrivning av vad intäktsregleringen syftar till, borde vara ännu lättare att ta till sig. Nämligen att det måste finnas en balans mellan skäliga priser för kunderna men också rimliga förutsättningar för elnätsföretagen att driva sin verksamhet. Efter decennier av osäkra regleringsförutsättningar och snabba kast mellan olika modeller är stabilitet i regelverken det som behövs mest av allt. Både kunder och elnätsföretag är betjänta av mer förutsägbarhet och trygghet.  

En utveckling av regleringsmodellen bör i detta läge ske utifrån noggranna överväganden av kostnad och nytta. Det vi inte vill ha, men riskerade att få i och med Energimarknadsinspektionens agerande under våren, är snabba förändringar utan genomförda konsekvensanalyser av effekterna för kommande investeringar. Om större förändringar ska göras i modellen kan övergångslösningar behöva tillämpas för att inte alltför hastigt ändra förutsättningarna och skapa osäkerhet för de som ska investera i elnätsverksamhet.  

Tyvärr har artikeln stor slagsida mot vikten av låga priser för kund men uppvisar liten förståelse för vikten av rimliga förutsättningar för elnätsföretagen. Beskrivningen av de olika vedertagna metoderna för anläggningsvärdering görs på ett sätt som den oinvigde knappast kan uppfatta på annat sätt än att den kapacitetsbevarande metoden alltid är till nackdel för kunderna. I själva verket är både kapacitets- och förmögenhetsbevarande metod vedertagna metoder med sina respektive fördelar och nackdelar. Vi favoriserar inte någon av modellerna, utan det vi ställt oss negativa till är ett snabbt byte utan tydlig föregående analys eller dialog. Att låta utvecklingen av olika kostnadsindex avgöra vilken av metoderna man ska tillämpa är heller inte att rekommendera, det skulle kunna innebära ideliga ändringar fram och tillbaka mellan olika metoder med stor regulatorisk instabilitet som följd. 

I artikeln påstås även att affärsrisken för elnätsföretag är ”…mycket låg…”, med motiveringen att de är verksamma på en monopolmarknad. Det som glöms bort i sammanhanget är att på en reglerad monopolmarknad utgörs en del av risken – regulatorisk risk – av hur regelverket ser ut, tillämpas och utvecklas. Med den anmärkningsvärt turbulenta historien kring intäktsregleringen i Sverige är det uppenbart att denna risk har varit allt annat än låg. Det metodbyte som varit på gång men nu pausas, hade ökat risken ytterligare. Resonemanget kring låg risk synes därför aningen motsägelsefullt, när man i artikeln förespråkar att ytterligare ett sådant omfattande metodbyte borde genomföras på kort tid. 

Energiföretagen välkomnar nu den breda dialog som Energimarknadsinspektionen har aviserat om utvecklingen av regleringsmodellen inför tillsynsperiod 2028-2031. Då ges möjlighet för alla intressenter att framföra synpunkter och tid för ordentliga analyser och konsekvensbeskrivningar. I det sammanhanget platsar alla synpunkter, både våra och era, och förutsättning finns för en kontrollerad övergång till någon av de diskuterade värderingsmetoderna och en för övrigt balanserad intäktsreglering. Det ser vi alla fram emot! 

Tomas Malmström, ansvarig regelverk och marknadsroller elnät, Energiföretagen Sverige

Läs repliken i Second opinion här.