Kommentar nr 2 om COP26

En bit in på klimattoppmötet så haglar det nyheter och olika uttalanden från länder och organisationer och det börjar redan bli svårt att sortera stort från smått och vad allt betyder. Det är uppenbart att det trots allt är ett annat tonläge hos de stora utsläpparländerna. Fortfarande är dock många utspel långt fram i tiden – Indien annonserar klimatneutralitet till 2070 – vilka av oss är kvar då och vilka politiker känner ansvar för den åtgärdsplanen undrar man. I bästa fall är dessa långsiktiga mål verkligen en riktningsförändring och inte bara ett nytt sätt att förhala verkliga åtgärder med verkliga effekter i närtid.

Media har uppmärksammat att vissa länder (läs Saudiarabien med flera) med starka intressen i fossila bränslen ägnar sig just åt förhalning av skarpa åtaganden och att formuleringar om att fossila bränslen har stor skuld i de klimateffekter som redan är fallet tas bort ur viktiga dokument – nu senast ur sammanfattningen på IPCC:s rapport. Jag var själv på det senaste COP-mötet i Madrid och där ryktades det från förhandlingsdelegationerna att vissa länder ifrågasätter allt från val av lokal för möten till formuleringar i dagordningar – allt för att fördröja möten och försena nya initiativ.

Detta går att översätta i mindre skala – vem är Saudiarabien i din familj? Kanske är det du själv som inte vill begränsa flygande, köttätande eller ändra på val av bilmodell? Dags att ha ett COP-möte i familjen, företaget eller i branschen och se vilka som kommer med innovativa förslag och vilka som bromsar? Det är lätt att peka finger åt länder eller globala företag som bromsar det stora COP 26-mötet men hur framåtlutat blir det egna klimattoppmötet i företaget?

Intressantare trend tycker jag det är att det kommer fram nya allianser på olika områden där länder går ihop och gör gemensamma åtaganden inom olika områden. USA och EU har gått ihop om att minska metanutsläppen med 30 procent de närmaste 10 åren och har fått med sig ytterligare ca90 länder på detta. Återstår att se de exakta formerna för detta åtagande. Mer än 100 länder som rymmer 85 procent av världens skogar har enats som att minska och helst vända avskogningstrenden till år 2030. Finansieringen för att vända utvecklingen för världens skogar är närmare 20 miljarder US dollar – både offentliga medel och privata. Mycket lovande med dessa nya globala grepp från grupper av länder som vill ta större steg framåt. Det finns absolut utrymme för innovativa allianser även nationellt för att komma vidare med utsläppsminskningar på områden som verkar ha gått i baklås – ingen nämnd ingen glömd…

Här på hemmaplan när dammet efter alla annonserade satsningar på vätgas inom fossilfritt stål, fartygsbränsle, konstgödsel och batterifabriker börjar lägga sig så kommer frågan allt tydligare – var ska all elproduktion komma ifrån? Inte minst också frågan var ska vindkraftverken stå? Den senaste veckan har tyvärr kantats av att det finns kommuner som sätter utsikt före utveckling genom att tacka nej till vindkraftsetablering. På andra håll så börjar insikten sjunka in att det faktiskt också handlar om högteknologiska företagsinvesteringar med åtskilliga arbetstillfällen man väljer bort. Under den tidigare industrialiseringsepoken så byggdes bruken där det fanns vattenkraft och idag ser vi att den nya industrin söker sig dit där det går att bygga vindkraft. Det fungerar inte att bara säga nej till ny elproduktion, högspänningledningar och sedan beklaga sig för att det inte går att ansluta nya industrier. Vi kan inte backa in i framtiden – det är dags att sätta full fart framåt om vi ska skapa ett fossilfritt samhälle.

"Under min livstid har jag sett ett fruktansvärt förfall – men ni kan se en lysande återhämtning" (Sir David Attenborough till världens ledare under COP 26)

På återhörande…

Lars Andersson