Gröna skatteväxlingen har växlat in på fel spår

Flera av de nya så kallade gröna skatter som regeringen infört i samarbete med januaripartierna har visat sig både styra fel och ha akuta tillämpningsproblem. Avfallsförbränningsskatten är kanske det tydligaste exemplet.

Den 1 april i år infördes den avfallsförbränningsskatt som redan innan den infördes varit hårt kritiserad av både regeringens egen utredning, remissinstanser och lagrådet. Skatten bedömdes inte bidra till vare sig energi-, klimat- eller avfallspolitiska målsättningar.

Regeringen valde dock att bortse från kritiken och sedan skatten infördes har inte bara den önskade styrningen uteblivit; tillämpningsproblemen har också hopat sig. Regeringen måste nu skyndsamt ta de här problemen på allvar istället för att införa ”lösningar” som inte fungerar och sedan begrava dem i nya utredningar.

Utöver akuta tillämpningsproblem, såsom att avfall som fysiskt inte kan förbrännas har kommit att omfattas av skatten, finns det mer strukturella problem med skattens utformning. En av huvudmålsättningarna med avfallsförbränningsskatten är att minska de klimatpåverkande utsläppen som uppstår genom förbränning av plast. Men eftersom skatten baseras på vikt och inte grundas på vilka utsläpp som genereras, styr den i praktiken helt fel. Det innebär att plastavfall som har ett högt energivärde per viktenhet bara betalar ungefär en fjärdedel så mycket skatt som biogent avfall, räknat på energiinnehåll. Ju mer plast som eldas desto lägre blir alltså den totala skatten för förbränningsanläggningarna. Avfallsföretagen tvingas planera om sina avfallsflöden, inte efter vad som är miljö- och resursmässigt mest effektivt utan i syfte att undvika en helt orimlig skattebörda. 

Det vida tolkningsutrymmet leder också till en stor rättsosäkerhet. Till exempel kan skatten även omfatta avfall för helt andra typer av behandlingar inom en avfallsanläggning där det finns en avfallsförbränningsanläggning beroende på hur Skatteverket väljer att tolka lagen. 

Det uppstår även dubbelbeskattningssituationer där företag behöver betala både avfallsförbränningsskatt och avfallsskatt (deponiskatt) för avfallsrester som deponeras inom en anläggnings område.

Och eftersom skatten bestraffar företag som använder avfallsklassade hjälpämnen i stället för jungfruliga, stimulerar den ett ökat uttag av dessa, i strid med både kommunala-, nationella- och EU-rättsliga miljödirektiv.

Om målet verkligen är det uttalade – att minska inflödet av avfall till anläggningarna, i syfte att minska de klimatpåverkande utsläppen – då måste man ju verkligen lägga arbete på att avfall inte kommer till anläggningarna. En skatt på behandlingen av det avfall som redan tagit sig dit hjälper föga. Det måste hända något redan i design-, produktions- och konsumtionsledet. Det är som att tro att folk skulle slänga mindre skräp på gatan om man beskattade dem som sopar upp.

Regeringen konstaterade själva i den senaste budgetpropositionen att skatten inte har någon nämnvärd klimateffekt. Även Naturvårdsverket konstaterade i sin klimatredovisning enligt klimatlagen i våras, att avfallsförbränningsskatten inte kommer att ha någon klimateffekt. Naturvårdsverket pekar i stället på att det behövs ett systemperspektiv för att ta fram effektiva åtgärder för minskad förbränning av plast och ett förbättrat kunskapsläge för att hitta rätt åtgärder för att öka materialåtervinningen.

Kritiken om den bristande styrningen har regeringen hanterat genom att besluta om ännu en utredning, denna gång genom Skatteverket. Utredningen ska vara klar hösten 2021. De akuta tillämpningsproblemen finns dock kvar och måste hanteras skyndsamt. Därför blir vi mycket oroliga när regeringen nu verkar planera för att lägga även dessa frågor i ytterligare en utredning, trots att flera av problemen går att åtgärda med lagtekniskt mycket enkla åtgärder. Konkreta förslag har funnits hos Finansdepartementet sedan nästan ett halvår.

Nu kräver vi att regeringen slutar med strategin att begrava dessa frågor i nya utredningar och istället tar problemen på allvar.

Gunilla Andrée, tf vd Energiföretagen Sverige
Tony Clark, vd Avfall Sverige
Erik Thornström, ansvarig skatter och styrmedel, Energiföretagen
Klas Svensson, rådgivare Energiåtervinning, Avfall Sverige

Här kan du läsa artikeln i Recycling