Regeringens gröna skatter är ett hafsverk

Avfallsförbränningsskatten infördes den 1 april i år och har redan innan den infördes varit hårt kritiserad av både regeringens egen utredning, remissinstanser och lagrådet. Skatten bedömdes inte bidra till vare sig energi-, klimat- eller avfallspolitiska målsättningar.

Regeringen valde dock att bortse från kritiken och sedan skatten infördes har inte bara den önskade styrningen uteblivit utan även tillämpningsproblemen hopat sig. Låt oss ge några exempel. Även avfall som fysiskt inte kan förbrännas har nu kommit att omfattas av skatten. Det gäller till exempel avfallsvatten och vissa avfallsklassade hjälpämnen för förbränningsprocessen, till exempel sand. Skatten kan också omfatta avfall för helt andra typer av behandlingar inom en avfallsanläggning där det finns en avfallsförbränningsanläggning beroende på hur Skatteverket väljer att tolka lagen. Det vida tolkningsutrymmet leder till en stor rättsosäkerhet och som ett resultat av dessa tillämpningsproblem tvingas nu avfallsföretag planera om sina avfallsflöden, inte efter vad som är miljö- och resursmässigt mest effektivt utan i syfte att undvika en helt orimlig skattebörda.  

Det uppstår även dubbelbeskattningssituationer där företag behöver betala både avfallsförbränningsskatt och avfallsskatt (deponiskatt) för avfallsrester som deponeras inom en anläggnings område.

Och eftersom skatten bestraffar företag som använder avfallsklassade hjälpämnen i stället för jungfruliga, stimulerar den ett ökat uttag av dessa, i strid med både kommunala-, nationella- och EU-rättsliga miljödirektiv.

Utöver dessa akuta tillämpningsproblem finns det mer strukturella problem med skattens utformning. En av huvudmålsättningarna med avfallsförbränningsskatten är att minska de klimatpåverkande utsläppen som uppstår genom förbränning av plast. Men eftersom skatten baseras på vikt och inte grundas på vilka utsläpp som genereras, styr den i praktiken helt fel. Det innebär att plastavfall som har ett högt energivärde per viktenhet bara betalar ungefär en fjärdedel så mycket skatt som biogent avfall, räknat på energiinnehåll. Ju mer plast som eldas desto lägre blir alltså den totala skatten för förbränningsanläggningarna.

Eftersom syftet är att minska de klimatpåverkande utsläppen, är ett mål att minska inflödet av avfall till anläggningarna. Detta måste ske högre upp i kedjan, nämligen i design-, produktions- och konsumtionsledet.  Man kan inte börja minska avfallsmängderna i avfallsledet – då är det för sent.

Regeringen konstaterade själva i den senaste budgetpropositionen att skatten inte har någon nämnvärd klimateffekt. Även Naturvårdsverket konstaterade i sin klimatredovisning enligt klimatlagen i våras att avfallsförbränningsskatten inte kommer att ha någon klimateffekt. Naturvårdsverket pekar i stället på att det behövs ett systemperspektiv för att ta fram effektiva åtgärder för minskad förbränning av plast och ett förbättrat kunskapsläge för att hitta rätt åtgärder för att öka materialåtervinningen.

Regeringen har hanterat kritiken om den bristande styrningen genom att utreda frågan ännu en gång, denna gång genom Skatteverket. Utredningen ska vara klar hösten 2021. Samtidigt finns de akuta tillämpningsproblemen kvar som måste hanteras skyndsamt. Vi blir därför mycket oroliga när regeringen nu verkar planera för att lägga även dessa frågor i ytterligare en utredning, trots att flera av problemen går att åtgärda med lagtekniskt mycket enkla åtgärder. Konkreta förslag har funnits hos Regeringskansliet sedan nästan ett halvår. Vi kräver att regeringen tar dessa frågor på allvar nu och inte fortsätter med strategin att begrava dem i nya utredningar.

Pernilla Winnhed, vd Energiföretagen Sverige
Tony Clark, vd Avfall Sverige
Erik Thornström, ansvarig skatter och styrmedel
Klas Svensson, rådgivare Energiåtervinning

Läs artikel i Aktuell Hållbarhet