Replik: Markkabel är inte alltid rätt

Ingela Lindqvist, jurist på Energiföretagen och expert på markfrågor, replikerar på DI Debatt om huruvida markkabel bör ersätta luftledning i elnätet. 

Först är det viktigt att säga att Sveriges elnät inte ser likadant ut över landet. Geografi, bebyggelse och elanvändning kan variera stort, och elnätet skiljer sig också åt på olika spänningsnivåer. 

Elnätet består av transmissionsnät, regionnät och lokalnät. Transmissionsnätets uppgift är att binda samman stora produktionskällor (kärnkraft, större vatten- och vindkraftsanläggningar) och transportera stora mängder el över stora avstånd. Regionnätet är anslutet till transmissionsnätet och förser hela samhällen och städer med el, liksom större energikrävande industrier. Det underliggande lokalnätet förser hushåll, kommunala inrättningar och mindre industrier med el samt tar emot el från lokal produktion eller mikroproduktion.

För regionnät är utgångspunkten generellt att anlägga och behålla ledningar som luftledning, eftersom det är den systemtekniskt bästa och effektivaste utformningen för samhället. Berörda markägare och närboende önskar däremot i vissa fall att nya planerade ledningar ska läggas ned i marken och hänvisar till andra projekt där luftledningar ersatts med kabel. 

Men kabeltekniken är inte problemfri, utan innebär ett antal utmaningar. Även markkabel innebär ingrepp i naturen och närmiljön. Att spränga, gräva och schakta fram ett dike genom naturen för att dra markledning kan vara ett betydligt mer omfattande ingrepp än att dra en luftledning. Luftledningsgator har ofta höga naturvärden och väl underhållna ledningsgator främjar till exempel insekter och fjärilar som har allt svårare att finna ängs- och betesmarker. 

Ökad mängd kabel innebär systemtekniska utmaningar som; risk för förhöjda felströmmar, elkvalitetsproblem samt oönskade effektflöden i nätet. Dessa svårigheter ökar med ökad spänningsnivå –riskerna blir alltså högre i regionnät än lokalnät. Dessutom, ju större andel kabel i nätet desto större blir denna problematik, vilket kräver allt kraftigare skyddsutrustning för att undvika att elnätets komponenter skadas. Även det kringliggande ledningsnätet påverkas och inte bara den del som markförläggs. 

Fel på luftledningar beror ofta på åsknedslag som leder till en tillfällig automatisk bortkoppling följt av en automatisk återinkoppling varvid driften blir återställd. Luftledningar är alltså byggda för att tåla detta och omedelbart återgå i drift. Bestående fel kan normalt åtgärdas inom 24 timmar. 

För markkabel är de vanligaste felorsakerna grävskador, samt fel på kabelskarvar och kabelns ändavslut. Dessa fel tar betydligt längre tid att återställa jämfört med en luftledning, då de både tar längre tid att lokalisera och reparera. Enklare fel kan ta kortare tid än en vecka, men också betydligt längre tid än så. Att som utgångspunkt använda markkabel på högre spänningsnivåer är oförenligt med den nivå av leveranssäkerhet som samhället har rätt att förvänta sig. Användningen av kabeltekniken behöver därför prioriteras där den verkligen behövs och gör störst nytta.

Sveriges elnätsföretag använder kabel på många platser inom lokalnätet och likaså på platser där det inte finns utrymme för luftledning inom regionnätet. Tack vare kabeltekniken kan strömmen nå fram även i mycket tätbebyggda områden. Men att förlägga elledningar i marken är som sagt inte oproblematiskt och långt ifrån alltid den bästa lösningen. Sveriges elnätsföretag jobbar därför efter principen, rätt teknik på rätt plats. 

Sverige står inför en ökad elektrifiering. Regering, bransch och myndigheter är eniga i sina prognoser kring ett kraftigt ökat elbehov. Om denna utbyggnad av elproduktion och nät skall vara möjlig och ske i rimlig tid för att klara klimatmålen måste den ske på ett samhällsekonomiskt och rationellt sätt. 

Här kan du läsa artikeln på DI debatt.