Justerat Tidöavtal vore bättre för klimatet

Konkurrenskraftig elproduktion är en nyckel för svensk industri och för att nå klimat­målen. Tidöavtalet anger att Sverige ska planera för mer än en fördubbling av vår nuvarande elanvändning.

Teknikneutraliteten är viktig i Tidöavtalet, vilket är bra. Regeringen planerar att tillsätta en utredning som ”syftar till att samtliga kraftslag [ska] ha likvärdiga spelregler” och att ”teknik­neutraliteten återställs”. Ett mål om 100 procent ”fossilfri” elproduktion har ersatt det mer begränsade om ”förnybar”, och regeringen vill också tillåta fler än tio kärnkrafts­reaktorer på fler platser än de befintliga.

Dessa förändringar är välkomna, och visar att regeringen har en ambition att riva hinder för ökad elproduktion.

Planerbar elförsörjning kan uppnås med till exempel kärnkraft, kraft­värme, eller med väder­beroende elproduktion i kombination med åtgärder som balanserar skillnaden mellan produktion och konsumtion, såsom utbyggt elnät, batteri­lager, vätgas­produktion med storskalig lagring, smartare styrning av flexibla apparater eller gasturbiner som drivs med biogas eller vätgas.

Men den fossilfria elproduktionen behöver öka snabbt för att upprätthålla industrins konkurrens­kraft och möjliggöra klimat­omställningen. Det är under 2020-talet vi behöver pressa elpriset, göra oss oberoende av energi­import från Ryssland och kraftigt minska utsläppen av växthus­gaser.

Regeringens ambition i Tidöavtalet bör därför justeras så att den omfattar all fossilfri elproduktion. Nu åsidosätter avtalet teknik­neutraliteten för att främja ny kärnkraft, som enligt Vattenfall ”är osannolik under de närmaste 10–15 åren”. Det skapar osäkerhet som riskerar att hämma investeringar i elproduktion som snabbt kan komma på plats.

Det vore mycket olyckligt om ambitionerna på kärnkrafts­området sker på bekostnad av investeringar i till exempel vind, sol och kraft­värme.

Tidöavtalet innehåller fyra viktiga punkter som, om de justerades, skulle snabba på elektrifieringen och stärka teknik­neutraliteten:

1. Skapa snabbspår i tillstånds­processen för all elinfrastruktur.
I Tidöavtalet står: ”Inför en ny regel i miljöbalken som innebär att endast en myndighet får vara part i ett tillstånds­ärende […] Inför också ett snabbspår för kärnkraft i miljö­tillstånds­processen – en särskild regel i miljö­balken – som innebär att tillstånds­ärenden som rör ny kärnkraft ska behandlas med hög prioritet.”

Regeringen har rätt i att snabbare tillstånds­processer skulle vara något mycket positivt för kärnkraft. Men även elnäts­utbyggnaden måste accelerera och det finns i dag ett 80-tal ansökningar och samråd om havs- och landbaserad vindkraft, som tillsammans skulle producera cirka 290 terawattimmar el per år, alltså dubbla Sveriges nuvarande användning. Vid havsbaserad vindkraft krävs en rad tillstånd från olika myndigheter och handläggnings­tiderna är långa. För landbaserad vindkraft nästan fördubblades handläggnings­tiden i mark- och miljö­domstolarna under förra året.

Regeringen bör låta snabbspåret gälla all elinfrastruktur, också sådan där det redan finns ansökningar och som kan byggas ut snabbt.

2. Ersätt kommuner som säger ja till fossilfri elproduktion.
I Tidöavtalet står att en utredning ska få i ”tilläggs­uppdrag att tydligt föreslå hur verksamhets­utövarna ska ersätta kommunerna vid vindkrafts­utbyggnad”. Detta tilläggsuppdrag gavs i torsdags.

Förra året stoppades nästan åtta av tio vindkraftverk genom det kommunala vetot. Kommunerna måste alltså få ekonomiska incitament för att välkomna ny elproduktion, oavsett om det handlar om vindkraft eller kärnkraft.

Det har diskuterats om fastighets­skatten från vindkraft ska överföras från staten till kommunerna, eller om det behövs en ännu större ersättning för att möjliggöra elektrifieringen. Nu vill regeringen och SD i stället att vindkrafts­bolagen ska ersätta kommunerna. Det kan liknas vid den tidigare ”effekt­skatten” för kärnkraft och det riskerar att stoppa vindkrafts­investeringar, eftersom lönsamheten försämras och ersättnings­nivån när som helst kan höjas.

Rimligen borde man då införa motsvarande ersättning från kärnkrafts­bolag, eller också främja den fossilfria elproduktionen genom att staten ersätter de kommuner som accepterar vindkraft eller kärnkraft. Det sistnämnda vore bäst för närings­livet och klimatet.

3. Förtydliga att Vattenfall ska fortsätta att satsa på all fossilfri elproduktion.
I Tidöavtalet står: ”Ny styrning av Vattenfall […] med bland annat direktiv för upphandling av ny kärnkraft.”

Vattenfall genomför förarbeten för kärnkraft, men planerar också fem havsbaserade vindkrafts­parker som tillsammans skulle kunna producera cirka 20 terawattimmar, ungefär dubbelt så mycket som de nedlagda Ringhals­reaktorerna. De havsbaserade projektens lönsamhet försämras när regeringen frångår Energi­överens­kommelsen från 2016, som M och KD stod bakom, och gör det dyrare att ansluta havsbaserad vindkraft till elnätet.

Regeringen bör fortsätta låta Vattenfall fatta affärsmässiga beslut baserade på de nya förutsättningar som införs, alternativt ge Vattenfall i direktiv att fokusera på alla fossilfria kraftslag.

4. Låt all fossilfri elproduktion ta del av statens lånegarantier.
I Tidöavtalet står: ”Förutsättningarna för investeringar i kärnkraft ska stärkas genom särskilda statliga kredit­garantier uppgående till 400 miljarder kronor, med mer generösa villkor än dagens system.”

Subventioner av kraftproduktion innebär alltid avvägningar, men kan vara motiverade eftersom omställningen brådskar. Men om stöd ges enbart till vissa kraftslag riskerar vi att missa möjligheter som andra tekniker kan erbjuda. Regeringen bör låta all fossilfri elproduktion ta del av lånegarantier, i synnerhet då den kombineras med batterier respektive lagring och produktion av vätgas, som också skapar planerbarhet.

Slutligen är en block­överskridande och teknik­neutral energi­överens­kommelse nödvändig för att tillräckligt snabbt få fram det elsystem Sverige behöver. Utan en sådan kommer få våga göra de stora långsiktiga investeringar som krävs. Energi­minister Ebba Busch bör därför ta initiativ till en sådan överens­kommelse så fort som möjligt.

Filip Johnsson
professor i energi­system, Chalmers, program­chef för Mistra Electrification
Åsa Pettersson
vd Energiföretagen Sverige
Markus Wråke
vd Energiforsk