Regeringens utredning har misslyckats med att reformera avfallsförbränningsskatten

Några förslag i regeringens utredning kring avfallsskatterna går i linje med vad vi önskat. Det är till exempel glädjande att utredaren faktiskt ifrågasätter deponiskattens samhällsekonomiska effekt. Men när det gäller avfallsförbränningsskatten så har utredningen misslyckats fatalt.

Avfallsförbränningsskatten har sedan den infördes våren 2020 varit mycket kontroversiell och haft många tillämpningsproblem. Det har funnits förhoppningar från branschen om att den statliga så kallade Undantagsutredningen som regeringen tillsatte för ett år sedan skulle rätta till de många bristerna med skattens utformning. Utredningen har nu lämnat förslag till några mindre justeringar av skatternas utformning men föreslår inga ändringar som i grunden förbättrar skatternas funktionssätt. Vi kan konstatera att utredningen har misslyckats med att på några avgörande sätt förbättra skattens styreffekter för att främja en mer resurseffektiv avfallshantering eller att öka legitimiteten för den, från så många håll, kraftigt ifrågasatta avfallsförbränningsskatten.

Utredningen har hänvisat till att deras uppdrag varit alltför avgränsat för att de skulle kunna utreda några större förändringar av skattens utformning. Men utredningen har också tydligt visat att de varit ointresserade av att föra någon närmare dialog med branschens aktörer om de problem som finns med avfallsförbränningsskattens bristande styreffekter.

Avfallsvolymerna bara ökar

Utredningen bortser också helt från realiteterna med ökande avfallsvolymer som måste behandlas genom energiåtervinning då det mesta av plasten i dag håller för låg kvalité för att kunna materialåtervinnas och därför blir så kallat rejekt. Det innebär att den i stället skickas vidare för slutbehandling genom förbränning med energiåtervinning. All plast blir därmed förr eller senare avfall och en alltför stor del av denna plast går till förbränning. Därför behöver styrmedlen riktas mot de som sätter fossil plast på den svenska marknaden snarare än de anläggningar som ”städar upp” i det sista ledet i avfallshanteringen.

Skatteverkets utvärdering av avfallsförbränningsskatten som presenterades i höstas kom också fram till slutsatsen att avfallsförbränningsskatten är ineffektiv och inte styr verkningsfullt mot de mål som motiverar skatten. Detta bekräftade tidigare utredningar om att avfallsförbränningsskatten i grunden är feltänkt eftersom den är inriktad på det sista ledet i avfallshanteringen där det är svårt att påverka förutsättningarna för ökad materialåtervinning.

Regeringen agerar på tvärs mot Skatteverkets utvärdering

Vad har regeringens svar på Skatteverkets utvärdering då varit? Jo, i december skickade man ut ett remissförslag om att en så kallad BNP-indexering av avfallsförbränningsskatten ska införas från och med 2023. Det vill säga en kraftig uppräkning av avfallsförbränningsskatten över tid som innebär att den skulle ökas med nära 50 procent under en tioårsperiod. I stället för att ta krafttag kring skattens dysfunktionalitet väljer man alltså att kraftigt höja den.

Därutöver tillkommer kraftigt ökade utsläppsrättspriser som i vintras varit uppe på ca 100 euro per ton som innebär att avfallsförbränningsanläggningar åläggs helt orimliga kostnadsökningar, vilket bortsetts ifrån både i Undantagsutredningen och i regeringens förslag till höjd skatt. Vi vill varna för att konsekvenserna av de idag orimliga icke samordnade skatterna och styrmedlen kan bli nedläggning av svenska avfallsförbränningsanläggningar. Därmed skulle ökade utsläpp från deponering av avfall uppstå i de länder som i dag exporterar avfall för behandling i svenska avfallsförbränningsanläggningar. Med det behov av att omgående dra ned på naturgasanvändningen i EU utgör energiåtervinning av avfall en inhemsk resurs som också kommer vara nödvändig att utnyttja när vi nu står inför en akut energiförsörjningskris i EU.

Var det svenska avfallet skulle ta vägen står vi också frågande inför. Vi har sett ökade inslag av avfallskriminalitet i Sverige, med sopor som dumpas i naturen och avfallsbränder som följd. När kostnaderna för miljömässig behandling av vårt svenska avfall ökar är risken stor att avfallskriminaliteten breder ut sig. 

Mindre elproduktion kan bli effekt av skatten

En ökad avfallsförbränningsskatt försämrar även fjärrvärmeföretagens konkurrenskraft på värmemarknaden, vilket går stick i stäv med de energipolitiska målsättningarna. De allra flesta avfallsförbränningsanläggningar är kraftvärmeverk som är lokaliserade i städerna nära elförbrukningen och har därmed en viktig funktion för den lokala och regionala elförsörjningen. Att skapa bättre förutsättningar för planerbar elproduktion är nödvändigt, i synnerhet i södra Sverige för att dämpa de höga elpriserna.

Också Energimyndigheten och Energimarknadsinspektionen med flera, avstyrker en höjning av avfallsförbränningsskatten i sina remissvar och hänvisar bland annat till att skatten riskerar minska viljan att investera i kraftvärme och därmed lokal eleffekt. Konjunkturinstitutet framför också att det är svårt att se några samhällsekonomiskt allmängiltiga motiv för skattehöjningen.

I regeringens elektrifieringsstrategi som presenterades i februari uttalas också att man avser att ta ett helhetsgrepp om fjärr- och kraftvärmens långsiktiga roll i det framtida hållbara energisystemet bland annat genom att ta fram en fjärr- och kraftvärmestrategi för att främja dessa nyttor.  Genom att envist hålla fast vid avfallsförbränningsskatten agerar regeringen i helt motsatt riktning mot sina egna utfästelser. Vår slutsats är och förblir att avfallsförbränningsskatten måste avskaffas!

Åsa Pettersson, vd Energiföretagen Sverige
Erik Thornström, ansvarig skatter och styrmedel Energiföretagen Sverige
Tony Clark, vd Avfall Sverige
Klas Svensson, rådgivare energiåtervinning Avfall Sverige

Här kan du läsa artikeln i Ny Teknik