Myndigheternas plan kan skada Sverige

Naturvårdsverket och fyra andra myndigheter presenterade nyligen ett förslag till plan för hur Sverige ska implementera EU:s naturrestaureringsförordning. Syftet med förordningen, att säkerställa och stärka den biologiska mångfalden, är viktigt. Vi ställer oss bakom ambitionerna och vi är måna om att bidra till förordningens mål. Sverige har med vårt redan väl utvecklade naturvårdsarbete en god grund att stå på. Myndigheternas förslag till plan har dock stora brister och avviker från regeringens uppdrag om att implementera förordningen på en miniminivå. Den saknar dessutom tillräckliga konsekvensanalyser för hur centrala samhällssektorer och andra målområden – exempelvis klimatmålen – påverkas.

Det är mycket oroande, särskilt när det gäller en förordning som omfattar så stora delar av samhället. Den berör vår livsmedelsproduktion, vår produktion från skog och mark samt hur vi använder övriga naturresurser. Den påverkar hur vi använder mark för att bygga ut infrastruktur, energiförsörjning och bostäder. Förordningen omfattar därmed flera samhällskritiska områden som är avgörande för vår konkurrenskraft, tillväxt och beredskap. Dessa områden måste beaktas noggrant när regeringen ska besluta om hur vi tillämpar lagstiftningen i Sverige. Eftersom förordningen är bindande är det viktigt att skilja på EU-rätt och nationella ambitioner. Sverige kan alltid höja ambitionen nationellt, men inte backa på det vi åtar oss enligt EU-rätten. Det är därför helt centralt hur Sverige väljer att implementera förordningen.

Medlemsländerna har ett stort utrymme och flexibilitet att anpassa genomförandet efter nationella förutsättningar. Regeringen gav 2024/2025 Naturvårdsverket och flera andra myndigheter ett antal uppdrag för att undersöka hur förordningen kan tillämpas i Sverige. Ett av uppdragen var att ta fram ett förslag till restaureringsplan, som bland annat föreslår olika åtgärder för att nå förordningens mål och hur de ska finansieras. Regeringen gav tydliga instruktioner till myndigheterna om att lagstiftningen bör tillämpas på en miniminivå och nyttja de flexibiliteter som finns.

Myndigheternas förslag avviker påtagligt från detta uppdrag och innebär betydande risker för Sverige. Flera av våra basindustrier kan komma att kraftigt begränsas när möjligheterna att använda råvaror så som skog, malm, vattenkraft och andra material försvåras. Tillgången till mark beskärs och den svenska livsmedels- och energiförsörjningen kan påverkas negativt av allt fler krav. Samhällsbyggnadssektorn riskerar både direkta och indirekta konsekvenser om bebyggelse i tätorter hindras och tillgången till byggmaterial begränsas. Därtill finns en påtaglig risk för längre och mer komplicerade tillståndsprocesser, ökad rättsosäkerhet och fler rättsliga konflikter kring markanvändning.

Myndigheternas förslag riskerar dessutom att bli mycket kostsamma. Enbart de direkta kostnaderna bedöms uppgå till 100 miljarder kronor fram till 2032 – mer än en fördubbling jämfört med nuvarande nivå och dubbelt så mycket som den parlamentariskt förankrade satsningen på civilt försvar. Samtidigt brister myndigheterna i sin analys av omfattningen av de negativa samhällsekonomiska effekter som uppstår när utvecklingen i flera sektorer begränsas. Det handlar om minskad tillväxt, export, välfärd, försörjningstrygghet och sysselsättning.

Hanteringen av denna form av mycket omfattande lagstiftning kräver politiska avvägningar och prioriteringar mellan alla viktiga intressen som berörs. Regeringen får nu möjlighet att bearbeta planen innan den ska lämnas in till EU-kommissionen i september. Efter att planen har lämnats in är det mycket svårt att backa från åtagandena. Vi ser därför ett stort behov av att regeringen säkerställer följande:

• Väg mål mot mål: Implementeringen måste noggrant väga in samhällsekonomiska konsekvenser och lagstiftningen får inte utgöra hinder för fortsatt samhällsutveckling – från livsmedels-, energi- och råvaruförsörjning till bostäder, beredskap och konkurrenskraft.
• Nyttja flexibilitet och undantag: Förslagen nyttjar inte den flexibilitet och de undantag som finns. Exempelvis bör regeringen använda sig av möjligheten att följa livsmiljötypernas utveckling på regional nivå, för att säkerställa en mer effektiv och rättssäker implementering på förordningens miniminivå.
• Gå inte vidare med ingripande lagförslag: Regeringen måste avvisa förslagen om de ingripande förändringarna av Miljöbalken. Förslagen skulle innebära att förordningen tillämpas i varje enskild miljöprövning. Det skulle lägga en våt filt över svensk industri och försvåra de redan komplicerade tillståndsprocesserna. Det kan även innebära ett förbud mot att bruka mark som klassas som naturtyp. Utifrån nuvarande rättsläge skulle markägaren då dessutom inte ha rätt till ersättning.

I egenskap av företrädare för flera av Sveriges viktigaste näringar och centrala samhällssektorer välkomnar vi ambitionerna med lagstiftningen. EU:s miljömål och svensk naturvård är viktiga intressen som ska värnas. Sverige ska ta ansvar – men det måste ske på rätt sätt och i balans med andra samhällsintressen. Vi riskerar annars att förlora rådighet över många delar av samhället som får Sverige att fungera.

Catharina Elmsäter-Svärd, vd, Byggföretagen
Åsa Pettersson, vd, Energiföretagen Sverige
Johnny Petré, vd, Installatörsföretagen
Palle Borgström, ordförande, Lantbrukarnas Riksförbund
Björn Hellman, vd, Livsmedelsföretagen
Viveka Beckeman, vd, Skogsindustrierna
Maria Sunér, vd, Svemin
Mårten Sohlman, vd, SBMI, Sveriges Bergmaterialindustri
Anders Grahn, generalsekreterare, Sveriges Jordägareförbund
Erik Haara, vd, TMF, Trä- och Möbelföretagen

Läs debattartikeln i Svenska Dagbladet här.