Frågor och svar om energiåtervinning ur avfall

Under 2021 gick cirka 2,47 miljoner ton av de svenska hushållens avfall till energiåtervinning (cirka 50 procent). Därutöver gick också cirka 4,5 miljoner ton övrigt avfall, främst industriavfall, till energiåtervinning. Av det senare var 2 miljoner ton sorterat avfall från andra Europeiska länder. 

Den värme och el som produceras genom energiåtervinning motsvarar elförbrukningen för cirka 940 000 lägenheter och uppvärmningen av cirka 1 470 000 lägenheter.

Transporterna av avfall har liten påverkan på miljön jämfört med den miljönytta man uppnår genom att undvika deponering. Faktum är att uträkningar på koldioxidutsläpp visar att vi skulle kunna skeppa avfall ända från Afrika till Sverige och ändå göra miljön och klimatet en tjänst. Så långt ifrån kommer dock inte avfallet. Det mesta vi tar emot kommer från Norge, Storbritannien/Irland och Finland.

De företag som tar emot avfall från andra länder ställer stora krav på hur avfallet ska vara sorterat. Stickprovskontroller genomförs också för att se till att kraven efterlevs. Inom EU regleras transporter av avfall över ländernas gränser i enlighet med EG 1013/2006. För att få transporttillstånd krävs att en så kallad notifiering görs och beviljas. Tillstånd lämnas av berörda länders miljömyndigheter (motsvarande Naturvårdsverket i Sverige). Utöver miljöinstanserna ska även bland annat tull, länsstyrelse och den kommunala miljönämnden kontaktas i Sverige.

De svenska avfallseldade kraftvärmeverken, där el och värme produceras samtidigt, hör till de mest effektiva i världen. Detta främst tack vare våra fjärrvärmesystem där restvärme från elproduktionen används för uppvärmning av bostäder och lokaler. Svenska anläggningar har också avancerade reningssystem. För att hålla utsläppen väl inom regelverkens strikta ramar handlar det till exempel om temperaturstyrning, reduktion av kväveoxider, effektiva filter, vattenrening och strikta kontrollprogram. Naturvårdsverket sätter upp riktlinjer för detta och länsstyrelserna kontrollerar att reglerna följs.

Förbränning i hög temperatur är ett sätt att oskadliggöra gifter av olika slag. Därför skickas exempelvis överblivna mediciner till kraftvärmeverk som är specialkonstruerade för just farligt avfall. Där förbränns avfallet vid extra höga temperaturer och reningsprocedurerna är speciellt anpassade för att gifter inte ska läcka ut till luft eller vatten. Även ”vanliga” avfallseldade kraftvärmeverk klarar av en viss mängd giftiga ämnen och dessa förstörs i förbränningen. Givetvis vore det bäst om ingen slängde material som innehåller gifter i soporna. Men hur ska man garantera att det inte händer? Så mycket i vår vardag innehåller olika former av mer eller mindre skadliga kemikalier som genom vår konsumtion i slutänden blir avfall och måste tas omhand på något sätt. Gifter kan finnas i olika plaster, i färg som används till förpackningar, i hygienprodukter, i textiler och i en del verksamhetsavfall - som behandlat trä. Energiåtervinningen av avfall kan på det här sättet sägas vara som samhällets njurar, som renar de substanser som vi inte vill ha kvar i kretsloppet. Och ur avfallet får vi istället nyttigheter i form av el och fjärrvärme.

Hur man tar hand om sitt avfall säger mycket om ett samhälle. Ett väl utvecklat samhälle tar hand om sitt avfall och har bra system för det. En rapport från Avfall Sverige (Ökad materialåtervinning - vad är energiåtervinningens roll E2013:08) visar tydligt att de länder som har mest energiåtervinning även är de länder som har mest materialåtervinning. Att man energiåtervinner betyder inte att människor slutar sortera och återvinna, utan tvärtom visar alltså rapporten. En annan studie, utförd av IVL Svenska Miljöinstitutet (finansierad av Stiftelsen IVL, Avfall Sverige och Energiföretagen Sverige) granskade effekterna av  den svenska energiåtervinningen av utländskt avfall i de exporterande länderna, och fann ingen påvisbar effekt på materialåtervinningen.

Nej, det vore ett stort resursslöseri. När man återanvänder eller återvinner material så betyder ju det att man inte behöver ta nya material i anspråk vid nyproduktion och man sparar även energi jämfört med hur mycket som annars skulle ha använts för att producera det nya materialet. Så, det är viktigt att återanvända och materialåtervinna allt som går.

Det avfall som används som bränsle i kraftvärmeverken är till exempel sådant som människor slängt i sina hushållssopor, alltså det som de inte har sorterat. Det är även avfall från byggen och olika industrier. Sedan finns det material som inte går att återvinna även om det slängts i återvinningsstationerna. Det kan gälla olika plaster men det kan också vara papper och kartong som redan återvunnits så många gånger att fibrerna i materialet inte går att använda längre.

Man kan återvinna exempelvis papper och plast max 5-7 gånger (Källa Återvinningsindustrierna). Sedan återstår att energiåtervinna. Det finns även ämnen som man inte vill ha kvar i kretsloppet, som mediciner eller andra giftiga ämnen, som oskadliggörs vid förbränning. Det sker i särskilda anläggningar byggda för det.

Som alltid när man förbränner något bildas aska. Vid förbränning av avfall får man två typer av aska över. Det ena kallas bottenaska eller slaggrus och kan användas som fyllnadsmaterial vid exempelvis vägbyggen eller för marktäckning av deponier. Den andra kallas flygaska och innehåller framför allt stoft och andra rester som fångas upp genom olika filter. Tungmetaller och annat som annars skulle ha spridits till naturen vid deponering samlas i flygaskan.

Genom energiåtervinning samlas alla tungmetaller och farliga ämnen som finns i avfallet i mer koncentrerad form som innebär mindre volymer. Askan kan sedan förvaras på säkert ställe och under tillsyn. De flesta svenska anläggningarna skickar sin flygaska till Langøya i Norge, där det finns utbyggd verksamhet för att återvinna och hantera den på ett bra och säkert sätt. Det är Värmek som upphandlar behandling av flygaska från svenska anläggningar.

1 Källa Återvinningsindustrierna

Då använder fjärrvärmebranschen något annat bränsle. Att allt vårt avfall skulle återvinnas eller återanvändas ligger dock inte inom överskådlig framtid. Troligtvis kommer det alltid att finnas en liten rest som måste förbrännas. Då är det bra att vi kan ta vara på energin ur det.

Deponier, det vill säga soptippar, är ett stort miljöproblem eftersom de läcker koldioxid och metangas. Dessutom kan gifter som tungmetaller, rester från mediciner mm läcka ut i mark och grundvatten. Deponering ska alltid vara sistahandsvalet när det gäller avfallshantering, något som EU:s medlemsländer har enats om. Därför har de antagit den så kallade avfallshierarkin, även kallad avfallstrappan.

För en del avfall saknas det fortfarande lösning på hur man ska hantera det på något annat sätt än deponi. I Sverige är det bara knappt en procent som fortfarande deponeras, fast numera på ett kontrollerat sätt så att inga gifter ska kunna läcka ut från deponin. Sverige fick deponiförbud år 2002 och då tog återvinningen av energin från det som tidigare lades på soptipparna fart.

Det avfall som av olika anledningar inte går att återanvända eller materialåtervinna, måste vi hantera på något sätt. Förr la man allt på soptippar. Klokt nog förbjöds deponering av återvinningsbart och brännbart avfall i Sverige år 2002. Tack vare att vi hela tiden blivit bättre på att återvinna material och genom vår energiåtervinning, deponeras bara 0,7 procent av allt avfall i Sverige idag. Med våra effektiva kraftvärmeverk får vi ut både el och fjärrvärme från det avfall vi förbränner. I vissa länder eldar man bara upp avfallet, utan att ta vara på energin.

Många andra lägger avfallet på deponi, på soptipp alltså. Detta har konsekvenser för miljön i form av ökad klimatpåverkan, till exempel från metangas, samtidigt som en del gifter kan läcka ut till naturen. Genom energiåtervinning kan vi undvika detta samtidigt som vi får energi från avfallet, som kan ersätta annan energiproduktion.

De flesta andra länder i Europa har ännu inte så väl fungerande system för att ta hand om sitt avfall på ett miljöriktigt sätt. Mycket avfall deponeras tyvärr fortfarande. Det är inte heller så lätt som att bara sätta igång att energiåtervinna på samma sätt som vi gör i Sverige. Det krävs enorma investeringar i effektiva kraftvärmeverk och det krävs att man har ett utbyggt fjärrvärmesystem. Detta saknas i de flesta andra länder.

Genom att vi kräver att avfallet vi tar emot ska vara väl sorterat och genom att de andra länderna får betala för den här miljötjänsten, bidrar vi förhoppningsvis till att även dessa länder utvecklar ett system som är mer hållbart än att deponera.

I Sverige har vi blivit allt bättre på att sortera vårt avfall och återvinna det material som går att återvinna. I Europa ser det på många håll helt annorlunda ut. Varje år deponeras ca 140 miljoner ton avfall. Eftersom vi i Sverige har effektiva kraftvärmeverk som på ett miljöriktigt sätt kan ta hand om det avfall som inte har återvunnits, och göra el och fjärrvärme av det, kan vi erbjuda andra länder att ta hand om en liten del av deras utsorterade avfall. De minskade utsläppen i exportlandet överstiger med god marginal utsläppen från transport och förbränningen här.

Det är inte konstigare att vi tar in avfall till Sverige för att bearbeta det här, än att vi skickar en del av vårt plastavfall till exempelvis Tyskland för att det ska bearbetas där. Vi skickar även bort en hel del elektronikavfall för bearbetning. Den som bäst kan ta hand om avfallet bör också göra det. I samband med all avfallshantering är det också viktigt att ställa krav på leverantören av avfallet, så att hanteringen kan ske på ett ansvarsfullt sätt. Från insamling och sortering, via transport, till själva hanteringen i förbränningsanläggningen.