Termiska energimätare

Kraven för debitering av faktisk förbrukning som beskrivs i energimarknadsinspektionens föreskrifter och allmänna råd om mätning, rapportering och debitering av levererad värmeenergi (fjärrvärme): EIFS 2014:2 har skärpt kvalitén på mätvärdena. Mätare och mätvärdesinsamling har under senare år utvecklats och det har blivit en viktig faktor då man skall utföra energieffektiviseringsåtgärder på fastigheter. Mängden mätvärden som insamlas ger ett underlag för att se hur förbrukningen ser ut över dygnet mot tidigare då man endast fick in ett mätvärde i månaden. Mätarleverantörer har i många fall helhetskoncept som täcker in både mätning, mätvärdesinsamling och faktureringsunderlag till sina kunder och möjliggör ett kostnadseffektivt arbete för energibolagen.

Fjärrvärme och fjärrkyla mäts med ett mätinstrument som går under namnet termiska energimätare.
Mätaren består av tre huvudkomponenter, två temperaturgivare, en flödesgivare (vattenmätare) och ett integreringsverk (räkneenhet). Energimätaren ska vara certifierad (typgodkänd), vilket betyder att mätarkonstruktionen granskas och att den mäter inom de felgränser som tillåts av tillsynsmyndigheten. Det föreskrivs även revisionsintervaller.

I Sverige omfattas värmemätare av lagarna:

• SFS 2010:498,
• SFS 2011:791
• och förordningen SFS 1994:99. 

SWEDAC har som tillsynsmyndighet givit ut författningssamlingen STAFS 2007:2 som behandlar återkommande kontroll samt STAFS 2006:4,-5,-8 som behandlar mätarekrav som måste uppfyllas för att få sättas på marknaden eller tas i bruk.

STAFS är baserade på mätinstrumentdirektivet (MID) som är ett EU-direktiv.

Energiföretagen Sverige har tekniska branschkrav för termiska energimätare, som kompletterar de krav som myndigheten ställer. De redovisas i teknisk bestämmelse F:104 - Värmemätare - Tekniska branschkrav och råd om mätarhantering.