1.7 Anslutningsavgifter

Ellagen

Enligt 3 kap. 7 § första stycket ellagen är den som har nätkoncession för område, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet.

Av 4 kap. 1 § ellagen framgår att nättariffer ska vara objektiva och icke-diskriminerande.

I 4 kap. 9 a § ellagen anges att en nättariff för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten ska särskilt beaktas.

Energimarknadsinspektionens schablonmetod

Energimarknadsinspektionen (Ei) har genom åren tillämpat ett antal olika schablonmetoder vid prövning av anslutningsavgifters skälighet. Den senaste metoden publicerades år 2013.

Anslutning till elnätet - Energimarknadsinspektionen (ei.se)

Ei gör årligen en indexjustering av metodens meterersättningar för avstånd över 600 meter. Indexeringen gjordes efter det att förvaltningsrätten slagit fast att den i metoden inbyggda nedjusteringen av EBR-katalogens arbets- och materialomkostnadspåslag inte var korrekt.

Förvaltningsrätten beslutade 2017 att schablonmetoden för avstånd upp till 200 meter är förenlig med ellagen och gällande praxis.

Vid anslutningar över 200 meter har förvaltningsrätten konstaterat att schablonmetoden kan användas som utgångspunkt vid bedömningen av vad som är en skälig anslutningsavgift. Det underlag som legat till grund för de av Ei beräknade meteravgifterna kan enligt förvaltningsrätten godtas. Däremot bedömde förvaltningsrätten att modellen för avstånd över 200 meter har brister när det gäller kostnadsdelningsfrågan. Meteravgifterna ska därför inte delas schablonmässigt utan i stället efter en bedömning i varje enskilt fall.