Dags att bekänna färg om negativa utsläpp

Sverige har unika förutsättningar att skapa negativa utsläpp av koldioxid. Vi har stora anläggningar som släpper ut biogen koldioxid från förbränningen av biobränslen. Dessa utsläpp räknas som förnybara eftersom koldioxiden redan tagits upp under biomassans tillväxt, när skogen växt upp, och eftersom tillväxten av skog är större än avverkningen. En del av biobränslet är dessutom träavfall som under sin livslängd hunnit ersätta andra klimatpåverkande material som cement eller plast, innan det kasserats och blivit energi.

Att använda förnybara biobränslen i stället för fossila bränslen skapar givetvis i sig en klimatnytta. Men denna klimatnytta kan bli ännu större med så kallad Bio-CCS. Det innebär att man fångar in koldioxidutsläppen från skorstenen och lagrar dem så att de permanent tas ur kolcykeln. Vi skapar på så vis negativa utsläpp genom permanenta kolsänkor och minskar halten koldioxid i atmosfären. Detta är en lösning som kommer att bli nödvändig för att klara klimatmålen. FN:s klimatpanel IPCC pekar ut koldioxidlagring som en viktig teknik i flera av sina scenarier, liksom det internationella energiorganet IEA. Regeringen pekar ut Bio-CCS som en nödvändig del för att nå Sveriges mål om inga nettoutsläpp till 2045, och negativa utsläpp därefter. Redan idag är produktionen av fjärrvärme och el nästan fossilfri men vi vet att andra sektorer inte kommer att klara av att bli fossilfria till 2030. Även regeringens klimatpolitiska råd pekar ut Bio-CCS som viktigt.  

Sverige har bland de bästa förutsättningarna att kunna klara detta.  Vi har många stora fjärrvärme-och kraftvärmeverk och andra anläggningar som släpper ut biogen koldioxid. Vi har företag som utvecklat teknik för att fånga in den, som testat tekniken, och som nu är intresserade av att göra detta i stor skala. Vi har en närhet till Norge, där man vill utnyttja tomma oljefält till att permanent lagra stora volymer koldioxid. Så vad är det som saknas?

Det som saknas är ett långsiktigt åtagande från staten. Den klimatpolitiska vägvalsutredningen som presenterades förra året utredde just förutsättningar och potential för bio-CCS i Sverige. Utredningen pekar på att potentialen för Bio-CCS i Sverige uppgår till 10 miljoner ton per år. Detta är stora siffror. Våra samlade utsläpp inom Sveriges gränser är ca 50 miljoner ton per år. Men det skulle förstås också kosta att eliminera dessa utsläpp. Utredningen uppskattar kostnaden till uppemot 1000 kronor per ton och föreslår att ett stöd för bio-CCS införs för att fånga in och lagra 2 miljoner ton per år. Det innebär kostnader på uppemot 2 miljarder kronor per år. De kostnaderna skulle dock kunna minskas om skalfördelar i stora anläggningar och transporter utnyttjades. När en marknad väl är etablerad kan sådana negativa utsläpp köpas och betalas av marknadens aktörer, men i ett uppbyggnadsskede krävs att staten garanterar ett stödsystem som gör bio-CCS möjligt.  

15 april presenterade Energimyndigheten en rapport om just detta. Man föreslår omvända auktioner som en kostnadseffektiv modell, som även kan fungera inom EU på sikt. Man vill se infångning till 2026 och ett stöd som sträcker sig över 15 år. Det är bra. Men man föreslår samtidigt en låg inledande ambitionsnivå – att man skall börja med auktioner om 600 000 ton koldioxid.  

Det räcker inte. I stället riskerar det att bromsa koldioxidlagringen, att fördyra den och att utestänga stora projekt. Att fånga in och lagra koldioxid är svartvitt. Antingen så bygger du en anläggning eller så gör du det inte. Med Energimyndighetens ambition skulle stora projekt som nu kommit långt i förberedelserna inte bli av, då de är för stora och inte lönsamma i mindre storlek. Samtidigt blir hela kedjan av infångning, transporter och lagring mycket billigare per ton ju större volymer som lagras.

Regeringen och flera partier i riksdagen har uttalat sitt stöd för koldioxidlagring som en viktig klimatinsats, och negativa utsläpp är en nyckel för Sverige att nå sina klimatmål till 2045. I höstbudgeten förra året lades symboliska medel på koldioxidlagring, som stöttat studier och förberedande projekt, men ej lagring i sig. Det finns en rad stora aktörer med konkreta planer som nu står och väntar och tvekar om de ska våga investera eller inte.

Vill man att detta skall bli verklighet krävs handling nu. Det krävs att regeringen sätter en ambition, högre än Energimyndighetens förslag, och avsätter medel som matchar de långsiktiga klimatmålen. Höstens budgetproposition visar ifall regeringen är beredd att gå från prat till fart, eller om pratet om negativa utsläpp bara är varmluft.

Erik Thornström, ansvarig skatter och styrmedel Energiföretagen Sverige

Här kan du läsa artikeln i Aktuell Hållbarhet